Mias Vardag

Givetvis så har jag aldrig trott att livet ska vara rättvist, men att livet måste vara så brutalt jobbigt vet jag inte om jag orkar med.

Nu på förmiddagen fick jag ett samtal från Haparanda, en nära vän har avlidit igår!
Ingen sjukdom, inga förvarningar, ingen tid att förbereda sig, ingen förstår varför.

Mina tårar och tankar går till hans familj, jag vill vara med er, men tyvärr är jag i Stockholm..
Men så fort jag kommer hem, kommer jag vara med er och sörja med er.
Nu sitter jag här i Stockholm o gråter ögonen ur mig och funderar på hur jag ska kunna kocenterar mig på mitt arbete ända tills på fredag.

De gör ont i mitt hjärta och sorgen känns övermäktig.

Hela tiden hoppas jag att telefonen ska ringa och någon ska informera mig om att de var inte så, de är inte han som dött, de hela var ett missförstånd.
För jag vill verkligen inte leva resten av mitt liv utan att han är delaktig.

Han var en underbar människa, jag och Karin pratade ofta om just hur godhjärtat han är.
Dagen innan jag åkte till Stockholm var han o hans fru förbi o hälsade på, han ville bara kolla om allt var klart och om jag verkligen var tvungen att åka till Stockholm. Han oroade sig alltid för allt som hände i mitt liv.

Han har funnits i mitt liv sedan jag var 15 år, varför måste de vara så här?
Jag önskar att allt är en dröm och att jag ska vakna upp o kunna ringa till honom o han är där.

Mina önskningar är orimliga, men jag kommer inte kunna på länge förstå att jag inte har kvar honom i mitt liv.

Mina varmaste hälsningar till hans familj, släkt o alla våra gemensamma vänner.
Jag vill inte förstå,  jag vill inte att de är så här.

Kram Mia